Osteopati är en manuell behandlingsform som betonar kroppens dynamiska helhet och självreglerande förmåga.

 

I behandlingen ingår olika massage-, manipulations- och mobiliseringstekniker.

Osteopatin (av os = ben, och pati = lidande) presenterades år 1874 av Andrew Taylor Still (1828-1917). På 1890-talet startades den första skolan i osteopati i Kirksville, Missouri.

Grundprincipen i osteopatin är att rörelseapparaten, cirkulationen och nervsystemet bildar en dynamisk helhet.

 

Syftet med den osteopatiska behandlingen är att undanröja störningar i kroppen och öka dynamiken och därigenom aktivera människans självreglerande och självläkande kraft.

I osteopatin utgår man från att struktur och funktion är ömsesidigt beroende av varandra.

 

Strukturella fel i t.ex. leder och benstomme påverkar de därmed sammanhängande funktionerna; primära funktionsändringar kan så småningom leda till en förändring av strukturen.

 

En störning av dynamiken i leder, vävnader eller organ kallas för osteopatisk lesion. En abnorm struktur påverkar kroppens cirkulation; störningar i cirkulationen kan orsaka funktionella störningar.

 

Strukturella fel kan leda till störd nervfunktion: vid t.ex. ryggradsbesvär kan biokemiska förändringar uppstå som kan störa normal nervöverföring och normal cirkulation, vilket i sin tur kan påverka såväl muskler och benstomme som cirkulation och alla organ i kroppen.

 

Kort sagt: en förändring hos vilken del som helst påverkar såväl andra delar som helheten.